Det är över nu...
Har länge funderat över när jag skulle få nog, när jag skulle inse att det inte längre skulle funka mellan mig och lilla fjordingen. Igår förstod jag att det var över, att jag inte klarade mer.
Det som hände va att jag stog i hagen och skulle göra iordning höpåsar, så det skulle vara klart och jag skulle slippa göra nya på ett tag. Mikkel va väldigt upprörd för hans kompisar hade gått in, och han ville också in, men jag sa åt honom att jag skulle bara göra klart höet, sen skulle han få gå in. Då blir han helt hysterisk och börjar springa runt och bocka osv. Jag schasar bort honom så att han inte ska springa över mig, vänder mig om för att plocka upp hö och ser då han komma mot mig, förbannad och vänder sig om och sparkar. Han träffar mig rakt på höften så det smäller till. Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Minns inte hur jag tog mig ut ur hagen, bara att jag va tvungen att gå ut innan han skulle döda mig, det va det jag tänkte på just då. Jag går några steg, men inser att jag har för ont för att klara mig själv. Som tur va så va Linda i närheten så jag ringde henne. Hon hjälpte mig in i stallet. Jag satt där o va fruktansvärt chockad, rädd, ledsen och upprörd. Ringde min far, som är läkare, och åkte sen till akuten. Som tur nu så vart inget brutet, inte ens en spricka så jag fick höra att jag verkligen hade änglavakt. Har däremot haft riktigt ont, både igår kväll och idag, men äter smärtstillande så jag överlever troligtvis smärtan.
Att jag inser att jag fick nog, beror inte på skadan, men på att han avsiktligt sparkade mig, för att markera att han inte fick som han ville. Hästar är flyktdjur, och kan sparkas när de blir rädda, eller när de bråkar med en annan häst. MEN att de sparkar en människa, händer väldigt sällan, och är för det mesta inte med flit. Problemet var att han gjorde det med flit, vilket för mig som hästtjej känns fruktansvärt kränkande, att en häst vill skada mig med flit, får mig att inse att det går inte längre. Jag har legat hemma nu och mått dåligt och gråtit över rädslan att inte veta vad han kommer att göra härnäst. Och jag känner att jag kan INTE ha en häst som jag är rädd för, det går bara inte.
Nu ska jag försöka sova, så jag kanske mår bättre imorn :) God natt!
Kommentarer
Trackback
